Kimi

There is no doubt about it, I am the Kimi Raikkonen of experimental physics. I have the best team and the best machines, however, things keep breaking or failing around me. The first race we lost with the sample holder disaster, a real engine breakdown. When we were again ready for the second race, with the sample holder in place and the sample finally superconducting, one of the pumps broke. That we could fix with a short pitstop, but our fortune couldn't last and the heater that controls the sample temperature broke. Second engine breakdown. We have to take the sample holder out again. The lab director says that these things build character. Well, mine is a Sears tower by now.

Extreme engineering

Jag har alltid trott att jag skulle bli imponerad av att se en av de storsta skyskraporna i världen. Sears tornet är fjärde i högsta byggnaden i världen loppet, efter Petronas tornen i Malaysia och en skyskrapa i Taipei. Det finns alltid diskussionen om antennorna, och om man räknar dem så blir Sears tornet högsta byggnaden i världen. Men det spelar ingen roll. Jag blev inte imponerad, men jag kunde inte låta bli att titta uppe när jag gick förbi och min blick gick direkt till den när jag kunde se den. Jag antar att det är därför att "Extreme engineering" var min favoritprogram i Discovery.

Det är klart att man blir imponerad av utsikten från där uppe när det är soligt som det var i fredags. Ni kan få en uppfattning av arkitekturen i centrala Chicago och den blåa i Lake Michigan.

Downers Grove

Chicago is not just skyscrapers, you also have the suburbs. I live in Downers Grove, half an hour from Chicago, close to Argonne. Here you cannot live without a car, so the lab has kindly provided me with one, that you can see in the picture, at the garage door of the house where I am living. Downers Grove is charming even in March, eller hur?

Museum city

Chicago är som en jättestor friluftsmuseum. Man kan gå omkring i timmar utan att sluta att vara överraskad. Biverkningar: ont i halsmusklerna, stark vilja att komma tillbaka . Här kommer ett litet urval av min promenad i söndags.
Mies byggde loss i 60-talet,
och Calder håller honom sällskap här.
Picasso runt hörnet.Förutom museum, är Chicago en stor arkitektverkstad (?! , inte helt säkert på ordet här). När det verkar som att det finns ingen plats kvar, kommer Trump och, magi, Chicago fortsätter att byggas. I bakgrunden kan man se Hancock tornet med sina två antenner. På grund av min kärlek till vetenskap, missade jag St. Patricks dagen parad, guldchans att se Harrison Ford dölja sig i folkmassan för att fly från de onda, men flödet var fortfarande Irlandsgrön.

Update I

Well, I said I wasn't good at keeping diaries, and trying to keep two at the same time is pushing the limits. So I have my swenglish diary kind of not very up to date. I am sorry for that, great opportunity for learning Spanish? I will do short updates periodically to catch up with the spanish version, for those of you who don't have time for learning a new language. So here it goes my first update:
- We rescued the part of the sample holder we had lost and one of the samples. Of course, Murphy's law is the most important law of physics, and my best sample is still down there.
- I had to redo the wiring, fighting with not so easy to handle phosphor bronze wires for quite a while, and I still have a bit to go.
- Apart from work, I had time to visit Chicago on sunday, go to the movies, swim, get a car, go to some of those parking lots surrounded by stores (Americans called them plaza, and I guess they see them as stores with a parking lot, rather than the opposite, but I believe they are monuments to the greatness of cars).

Things that break

Yesterday an important piece of equipment, our sample holder, broke. The part where the samples are is down in the cryostat, with those precious little black crystals that are the point of all this. And the rest is out here in the lab. A cryostat is nothing you can just open, get whatever you have inside, and close again. You have gases at low temperatures, vacuum, fragile parts. Before we even can think of starting the rescue mission for my samples we have to wait until the system gets to liquid nitrogen temperature, that is, 196 degrees below zero, or 77 K. In the meantime, I prepare the wires to repair the sample holder whenever we take it up. The soldering machine and I are best friends by now.

En vanlig dag

Jag vaknar runt kl 8, de flesta gånger hinner min väckarclockan inte ringa. Duschar, gör ordning i rummet, och när jag kommer till köket har Galina, Katyas mamma, redan lagat en jättestor frukost till mig. Gröt, röstat bröd, ost, te och någonting annat. Idag var det en bit av en tårta hon hade bakat, igår en omelett. Jag försöker övertyga henne om att det inte behövs och hon förklarar varje dag att hon ska göra det i alla fall till hennes make, så det är inte så mycket extra jobb att laga det till mig. Efter frukost, Vitalii, Katyas pappa, som jobbar i samma gruppen som jag, kör mig till labbet. Vi brukar vara framme vid halv tio. Jag går nere till min "dungeon", dvs, källaren där många labbarna ligger. Det finns inga fönster där, så jag aldrig vet hur vädret är. Men att vara där nere har en del fördelar. Först, det blir mycket lättare att hitta vägen till labbet, man behöver bara följa "tornado shelter" märkena. Och så kommer vi till en fördel till, om det kommer en tornado till Chicago kommer jag att vara en av de som överlever. I alla fall, runt halv ett kommer Andreas G. och hämtar mig för lunch och då kommer jag upp från underjorden och får veta hur vädret är. Jag äter med honom och de andra från teorigruppen. Jag passar på att bekräfta för er att teoretiker är inte som oss andra, de är en annan art. Efter lunch kommer jag tillbaka till labbet. Det blir kanske någon föredrag, fler mätningar, och sådana saker. Runt sju någon kör mig hem. Igår allt blev fel i labbet och vi var tvungen att stanna till tolv och försöka fixa det. Det är sånt som händer när man gör experiment. När jag kommer hem har Galina lämnat middag, vara några sekunder i mikron och klart. Efter middag pratar jag med Galina, eller skriver jag i min blogg, eller simmar. Simhallen är det enda stället där man kan gå. Idag har allt ändras lite grann. Jag har fått en hyrbil.

First contact with Chicago

I could say that I haven't had the best start with the city of Chicago, but I think that's just a sign telling me I am gonna like it. On saturday, when Katyas father picked me up at the airport, he kindly offered me to get me a ride around in Chicago. It was sunny and stunning. Lake Michigan, Sears tower, the Chicago river. But what was I thinking!!! It was not a very clever thing to go around by car after such a long trip. I ended up carsick, throwing up in the car and totally embarrassed. To vomit in the car is not the nicest thing you could do when this familiy is doing so much for me (bland annat, letting me stay at their place for a month). But some things are just impossible to control. The day after, recovered from the trip, Andreas G. came and picked me up to show me around in Chicago. I was unlucky enough to bring the snow with me from Stockholm. This wet snow that becomes slask as soon as it touches the ground. And this snow was coming from pretty low clouds. So when you looked up thats all you could see. Clouds. Impossible to see the top of the buildings. And forget about walking. It didn't stop snowing a single minute. We went up to the Hancock tower restaurant and there we were literally in a cloud. Finally we went to the rehearsal of the Civic Orchestra of Chicago, the training orchestra of the Chicago Symphony Orchestra. They were rehearsing Mahler, and the conductor was great, explaining to the audience things about the way Mahler composed, what we should pay attention to, anecdotes. And the orchestra was amazing. If they were the students, I don't want to imagine the real Orchestra. Next weekend I am giving the city another try. Tredje gången gillt. Hoppas jag.